ingridonwheels

Ibland är jag bara Såå pinsam, utan att riktigt vara medveten om det eller egentligen fötjäna det.

Rocky (den yngsta hunden)har fått för sig att han ska rymma från trädgården. Det är katter i omgivningen som spökar troligen, jag tror att det har flyttat in två nya också högst upp på gatan och går alla de där katterna på vår gård under nätterna så förstår jag att han blir lite wild´n crazy när han kommer ut. Till saken hör att vi har staket runt hela gården som egentligen inte innebär några problem för honom när det gäller att hoppa över, men han har inte gjort det hittils.

I förra veckan rymde han en vända och det var inte så alldeles länge sen senast heller så jag vädrade ett problem där. Jag har inte riktigt vågat släppa ut honom själv och jag har inte haft tid att ta tag i det men ikväll tänkte jag testa igen för att se, jag hade godis och "klicker" med mig som extra beröm. Mycket riktigt, efter bara en liten stund satte han iväg på något spår som fortsatte över staketet och mina NEJ-rop verkade inte hjälpa. Jag fick tag på hunden, berömde när han gick genom grinden tillbaka osv och gick in på gården igen. Vi kastade lite boll och lekte ett tag och allt var frid och fröjd tills jag sa "spring och lek" igen, då tog det två sekunder sen var han över staketet igen!
 När jag väl fått hem honom igen var jag tvungen att komma på en bättre idé så jag hämtade en långlina i stället och nu kommer själva knorren på historien. Jag måste ha sett rätt rolig ut redan från början i blommiga stövlar, en gigantisk regnjacka och arbetshandskar. Nu hade jag även hunden fast i en lång blå lina och försökte kuta runt i hans takt för att kunna hinna rycka tillbaka honom OM han skulle hoppa.

Då får han plötsligt se grannbarnens mormor som är ute med lilla Molle på granngården (från andra sidan gården) och sätter av i 110 mot dem, och jag efter. Precis när han är framme vrålar jag NEJ och ska rycka tag i honom när jag halkar och mitt i språnget lägger mig raklång på rygg och glider en bit efter gräset (det spöregnade ju såklart) Barnens mormor pratade i mobilen och tittade upp lagom för att hinna se mig kana omkring i gräset skrikandes NEJ med en tokig hund i andra änden av den fina blå linan....

Undrar vad hon tänkte egentligen.. ? :) Tur att jag känner mig för ibland är jag verkligen HUMOR!